torsdag 23 januari 2014

Omedelbarhetens nåd 3




Den som lever i omedelbarhetens nåd känner nästan ständigt sin ande 
upplyft  i lättsam tro, och det är oss nog. Det är det vi kallar Guds aktuella 
omedelbarhet, vilken innefattar  alla de andra slagen av  omedelbarhet 
och mycket mer. Så lever vi nu som om det inte fanns mer än Gud och vi i 
hela världen, vi samtalar överallt med Gud, ber honom om det vi behöver 
och gläder oss utan uppehåll med honom på alla möjliga sätt. 

Man bör dock veta att detta samtal med Gud äger rum i sjä- 
lens innersta djup, det är där som själen talar med Gud, hjärta 
vid hjärta, och det är alltid i en stor och djup frid som hon 
njuter i Gud. Allt det som händer utanför betyder inte mer för 
själen än en halmeld, som slocknar så snart den flammar upp 
och nästan aldrig stör det hennes inre frid. 

Att leva i Guds omedelbarhet är att vända sin ande till Gud eller 
att minnas Gud såsom närvarande i oss. Detta kan man göra 
med hjälp av inbillningsförmågan eller förståndet.  För att återvända till 
vad vi sade om Guds omedelbarhet, vill jag  tillägga att denna milda och 
kärleksfulla blick på Gud omärkligt  tänder liksom en gudomlig eld i 
själen, som  kommer henne att flamma  upp i kärlek till Gud så häftigt, att 
hon är tvungen att utföra åtskilliga yttre handlingar för att dämpa och 
distrahera den, man ses ju som tokig annars ! 

Man skulle till och med bli förvånad, om man fick veta vad 
själen ibland säger till Gud, som tycks finna så mycket behag i 
dessa samtal, att vi tillåter själen allt, om hon bara alltid vill 
vara hos honom i sitt innersta. Liksom om vi fruktade, att hon 
skulle återvända till det skapade, sörjer vi för att hon har allt 
vad hon kan önska sig. Det gör vi så väl, att hon ofta inom sig 
finner en mycket välsmakande och utsökt näring helt i sin smak. 
Detta har hon inte önskat eller sökt skaffa sig själv på något 
sätt; hon själv har inte bidragit med något annat än sitt medgi- 
vande. 

Guds omedelbarhet så att  Kristi blod och kropp är min kropp 
och  mitt blod är alltså själens omedelbara liv och näring, som 
vi kan få åtnjuta när som helst. Med detta åtnjutande följer många
välsignelser. Stor renhet i levernet, en stor trohet i att öva sig att 
leva i denna omedelbarhet och i att rikta den inre blicken på Kristus. 
Man skall alltid göra detta milt, ödmjukt och kärleksfullt, utan att ge 
efter för någon som helst upphetsning eller oro. Glöm inte att
andliga former av upphetsning är lika onödiga liksom förstås religiös
oro för ens frälsning. Både oro och upphetsning är former av missnöje 
med Gud.  

Vi måste akta särskilt noga på att denna inre blick på Kristi kropp i vår
egen kropp föregår alla våra yttre manipulationer av ord eller ting, så att 
denna inre blick ledsagar allt vi gör. Eftersom det behövs tid och mycket 
ödmjuk enkelhet för att förvärva denna vana, får man inte bli missmodig, 
när man ofta brister däri. En vana uppstår endast med ödmjukhet, men 
när den väl är där, går allt med lätthet. Att Jesus är oss är det enklaste av 
allt men det sker endast med ödmjukhetens nåd.

Är det inte rätt att hjärtat, som ger kroppen liv och som 
härskar över de övriga lemmarna, är det första och sista att älska 
och vara Kristus? Både när det gäller att börja och att avsluta 
våra handlingar i all livets aktivitet överhuvud? Det är i hjärtat som vi 
skall vara omsorgsfulla med att åstadkomma denna lilla inre blick. Det 
skall ske okonstlat, som vi redan har sagt, utan någon mental eller 
kroppslig anspänning. Det finns inget "bita ihop och få det gjort" över 
detta.  

Det är lämpligt, att de som börjar leva med denna omedelbarhetens 
enkelhet bildar några få ord i det inre som t.ex.: "Jesus Kristus, ditt blod 
och din kropp, här och nu." Eller "Min Gud, jag är helt din." Eller "Fader 
vår!"  Eller "Kärlekens Gud, jag älskar dig av hela mitt hjärta." Eller 
"Herre, omskapa mig efter ditt hjärta!" Eller några andra ord som 
kärleken inger för ögonblicket. 

Men man får ge akt på att anden inte blir förströdd och återvänder till det 
skapade, man måste hålla den fästad vid Kristus enbart, Han som är vårt 
liv. När vi ser att vi blir ansatta och drivna av  viljan, ser vi till att 
återvänder och förblir hos Gud. Ingen annan plats är verklig.

Om man troget lever i och för denna Kristi kropps och blods 
omedelbarhet, även om det är en smula svårt i början, har det på ett 
hemlighetsfullt  sätt underbara verkningar i själen. Det drar Andens nåd 
i överflöd till själen och leder oss omärkligt till denna enkla blick, till 
detta kärleksfulla skådande av Guds omedelbahet. Detta är det utan 
jämförelse lättaste och mest fruktbara sättet att leva. 

Jag ber er att lägga märke till att för att komma till detta till- 
stånd förutsätts ingen teologisk kunskap, ingen doktrin, ingen andlig 
övning, ingen späkning av något slag. Det är omöjligt att en själ 
som försöker kontrollera det andliga livet med vilja eller kognitiv 
ansträngning skulle kunna njuta denna Kristi omedelbarhet. För att vara 
förenad med Gud måste man helt och hållet lämna den skapade 
religionen. Den är bara mer värld, mer overklighet. 

Nackdelarna med att leva i Guds omedelbarhet är bristen på framgång i 
världen och ett rykte som en förlorare, en nolla, en värdelös individ. 
Fördelarna av att leva i Guds omedelbarhet är dock flera. Tron blir mer 
levande och verksam i livets alla situationer, särskilt i nödens stund. Stor 
nåd ges åt oss i frestelser och i det nödvändiga umgänget med andra 
människor i manipulationen av det skapade. Själen, som genom 
omedelbarheten blir van att uppliva tron i alla situationer, ser och känner 
nämligen genom en enkel påminnelse att Kristus är närvarande liv. Med 
lätthet åkallar vi Honom på ett verksamt sätt och får det vi har behov 
av just då. 

Man kan säga att vi i omedelbarheten äger något som närmar sig de 
saligas tillstånd mitt i vardagen. Ju mer vi går framåt med Kristus 
levande i oss, desto mer naturlig blir vår tro och till slut blir den så 
påtaglig att vi liksom kan säga: Jag tror inte mer, utan jag ser.

Guds omedelbarhet styrker oss i hoppet. Vårt hopp växer i proportion till 
vår samvaro med Kristus levande inom oss. I den mån som vår tro genom 
omedelbarheten tränger in i den Uppståndnes hemligheter, upptäcker vi 
en skönhet, som oändligt övergår de vackraste landskapen eller de 
vackraste människorna vi någonsin möter.

Genom omedelbarhetens nåd växer vårt hopp och tilltar i kraft. 
Härligheten hos det goda i Kristi direkta närvaro här, ger oss tillförsikt 
inför döden och resan hem. Omedelbarheten inger den personliga viljan 
en insikt om sin fåfänglighet och skänker en nyttig ringaktning för det 
skapade. Istället blir Kristi direkta närvaro en helig kärlekseld inom oss. 
Vi är alltid de facto hos en Gud som faktiskt till sitt väsen är en för-
tärande eld och låter allt som är i strid med honom återgå till 
stoft. Och då vi blivit upptända på ett sådant sätt, kan vi
inte leva annat än i sin Guds omedelbarhet, en omedelbarhet som tänder en 
brinnande låga som stillsamt lever i vårt hjärta.

Genom att leva i Guds omedelbarhet och genom denna inre blick 
lär själen sig att umgås så förtroligt och innerligt med Kristus i oss.
Nästan hela vårt liv blir till ständiga osynliga inre akter av kärlek, 
tillbedjan, förtröstan, tacksägelse. Ibland blir Kristus och vi själva till 
en enda akt, som inte upphör, ty Han fortsätter alltid att ständigt ge denna 
gudomliga omedelbarhet åt var och en av oss utan all urskiljning. 

Jag vet, att man finner få kristna som medger detta generösa givande från
Gud, man vill sätta alla sorters villkor för Gud och gärna döma själv i saken.
Men det är en nåd som Gud ger åt all själar eftersom Han redan före tidens början
dog för oss och frälste oss alla. Denna enkla blick av omedelbar nåd är en gåva från 
Givmildheten själv och inga skapade villkor berör den det minsta.

Men till tröst för dem, som inte klarar att ta emot en sådan enkel nåd och inte orkar
ägna sig åt denna omedelbarhet, vill jag säga, att vi till slut alltid kan lita på Gud, 
trots våra svårigheter. Kristi liv för alla är att leva i Guds omedelbarhet.

onsdag 22 januari 2014

Kristi liv nu och för evigt



Vi uppmanas av Jesus att leva det sonliga livet. Om det är någon liknelse som bäst sammanfattar hela Bibelns stora kärleksbudskap, är det kanske den om sonen som lever ett liv på distans. Vi säger "den förlorade" sonen men tänk efter -- det är på distans. Denna son hade kunnat gå i kyrkan, i synagogan, i moskén. De flesta människor lever så. Man kanske är kyrklig och religiös. Man kanske är sekulär och duktig humanist. Men på distans från livets eget hjärta, Gud.
Jag läste nyligen i en blogg att man kunde tänka sig den äldre hemmavarande sonen stå utanför huset, kanske för att göra undan lite jobb på gården, och se in genom fönstren hur fadern dansar i glädje med sonen som kom hem och slutade leva på distans. Denna son utanför fönstret är ledsen, eller till och med förbannad. Han har levt på distans från Faderns glädje under många år hemma på gården. Han hade inte dansat med Fadern ! Vi kan alltså leva till synes nära Honom men ha en distans i hjärtat. Bloggen hette scheggiaimpazzita.wordpress.com

Men när vi upphäver distansen till Fadern genom tron, får vi sonens eviga liv inom oss och kan leva i detta eviga liv. Det är inte att mystiskt eller magiskt först vara en död kropp och sen plötsligt väckas till liv. Det är att vara evigt levande i Kristus. Ändå hänger en lite märklig syn på det eviga livet kvar bland kristna, övertagen från äldre kulturer, inte den judiska. Man motiverar den med en rad bibelställen om Jesu uppståndelse.
Joh. 2:19-22; Matth. 12:40; Luc. 11:30; Matth. 16:4; Matth. 16:21; Mark. 8:31; Luk. 9:22; Matth. 17:23; Mark. 9:31; Matth. 20:19; Mark. 10:34; Luc. 18: 33; Matth. 26: 32; Mark. 14:25, - det är fjorton ställen man ofta tolkar som profetior om Jesu uppståndelse. På tre av dessa ställen är det fråga om Jonas' vistelse i valfiskens buk, på ett annat om templets återuppbyggande. De tio andra talar om, att människosonen inte kan förintas, men där finns inte ett ord om Jesu uppståndelse.
På alla dessa ställen står inte ens ordet "uppståndelse" i originalet. Låt dem översättas av personer, som är okunniga om de teologiska kommentarerna, men som kan grekiska, och inte en ska översätta dem så, som de blivit översatta. I originalet träffar vi på två olika ord, åt vilka ges betydelsen "uppstå" "anistemai" och ”egeiro”; det ena av dessa ord betyder "återställa", det andra "vakna, stiga upp, väcka". Men varken det ena eller det andra kan i något fall betyda "uppstå ifrån de döda".  
För att övertyga sig om att varken de båda grekiska orden eller det hebreiska ordet 'hekim', som motsvarar dem, kan betyda uppstå, behöver man blott jämföra de ställen i evangeliet, där dessa ord användas, och de är ganska talrika, och man skall se att de inte en enda gång är översatta med "uppstå". Ordet "auferstehen", "uppstå" finns varken i grekiskan eller i hebreiskan, därför att det motsvarande begreppet inte finns. För att på grekiska eller hebreiska uttrycka detta begrepp, måste man använda en omskrivning, säga "stiga upp eller väckas från de döda". Vilket innebär att ett dött liv blir något annat. Vi människor är förvisso döda i anden när vi lever på distans från Fadern. Vi får nytt liv när vi låter sonens liv komma till oss. 
I Matt. 14:2, där det är frågan om Herodes, som trodde, att Johannes Döparen var återuppstånden, läser vi "uppväckt ifrån de döda”, αὐτὸς ἠγέρθη ἀπὸ τῶν νεκρῶν. På samma sätt hos Lucas, 16: 31 i liknelsen om Lazarus, där det sägs, att man inte skulle komma till tron på Sonen, även om en av de döde uppstod, läser vi omskrivningen "om någon av de döda stod upp". Men på de ställen, där orden "från de döda" inte är tillagda till "uppstigen" eller "uppväckt", kan dessa ord aldrig betyda "uppstånden".
När Jesus talar om sig själv, använder han inte en enda gång orden "från de döda" på något av de ställen, vilka anförs som stöd för påståendet, att Jesus förutsagt sin uppståndelse. Vårt uppståndelsebegrepp är till den grad främmande för judarnes livsåskådning, att man inte ens kan föreställa sig, hur Jesus skulle kunnat tala till dem om uppståndelse och ett evigt, jordiskt individuellt liv. Föreställningen om ett kommande evigt liv ha vi varken fått från judendomen eller från Jesu lära, utan från ett helt annat håll. Det kan tyckas besynnerligt men det måste sägas, att tron på ett annat liv är ett tämligen lågt och rått begrepp, grundat på  en oredig föreställning om likheten mellan sömnen och döden och gemensamt för alla primitiva kulturer.

Att lita på Guds ord är att se hur det levande Guds Ord är just Kristus och detta liv ges till oss just nu och just när. Vi får evigt liv i Honom och kan dansa i glädje med Fadern !!


Omedelbarhetens nåd 2




På gudskärlekens omedelbarhets väg behöver vi inte tänka tillbaka på våra bikter, 
om vi har levt i en sådan tradition eller oroligt se fram emot någon årlig biktplikt; sam- 
talet med Gud får nu helt enkelt träda in i en fullkomlig själsfrid, när vi  bekänt våra 
många fel för Gud . Detta är det enda vi kan göra. Ett besök i biktstolen skulle bli en 
upprepning och vi skulle behöva tala tomma ord. Vi överlämnar oss i vardagen istäl- 
let - för tid och evighet. 

Vi är skapade för Gud som den katolska katekesen uttrycker det: "Gud är oändligt 
fullkomlig och helig i sig själv. I sin godhet beslöt Han att skapa människa för att hon 
skulle få del av hans eviga liv. Därför är Han alltid och överallt nära människan. Han 
kallar henne och hjälper henne att söka honom, lära känna honom och av all sin kraft 
älska honom." (Prologen I.)  I Guds gudskärlekens omedelbarhet kommer vi bättre 
att inse vad som fattas oss, än hos någon andlig vägledare eller biktfader. Vi kan på 
ett nogrannare sätt varsebli det som saknas i oss själva. Vi kan se hur fixering vid 
andlig framgång under fullkomlighetens täckmantel ännu binder oss vid oss själva 
och hindrar oss från att höja oss upp till Gud. Många använder kyrkan på detta sätt. 

En stor envishet som liknar istadighet karaktäriserar gudskärlekens omedelbarhet. 
Hända vad som hända vill, tänker vi, under resten av vårt sorliga liv. Vi ska i alla fall 
utföra alla handlingar av kärlek till den Gud som kallar alla människor till sig. Genom 
att glömma oss själva och gärna gå förlorade för Guds skull öppnar vi oss för det fak- 
tum att Han ändå finner oss där vi hamnat. 


Den envisa gudskärlekens omedelbarhet avlöser den bindning som människan vanligen

har till sin egen vilja. I allt som hände oss ser vi ingenting annat än Guds befallning - i nöd

som i lust. 

Detta bevarar oss i en sorts överliggande ständig frid och ro, ungefär som klippan i 
det rykande havet.  Vi behöver inte så många nyheter om världen. Vi kan låta folk berätta

för oss i stora  drag. Vi behöver inte bli så förvånade när all möjlig ondska och förvirring sker

runt omkring i världen utan tvärtom kan vi överraskas över att världen inte är i ännu 
värre skick, med tanke på den ondska som syndaren är i stånd till. I stället kan vi i 
vardagens bön och verksamhet lyfta upp vår ande  till Gud och följa all gudstjänsts centra- 
la uppmaning: upplyft era hjärtan! 

Få nyhetsuppläsare vet om det men Gud tillåter världens  onda ting av skäl som är 
synnerligen rättmätiga och faktiskt mycket nyttiga med tanke på den universella plan, som 
hans handlande har för världen. Efter att vi har bett för syndarna behöver vi inte sörja 
så mycketmer utan låta fåfängans marknad och krigets vindar sköta sig själva. När 
saker händer i vår omgivning som drabbar oss kan vi ändå tro, att de som beslutat 
detta har sina skäl, det enda vi har att göra är nu att sätta beslutet i verket 
och inte tala mer om saken. Friden går före våra föreställningar om rättvisa därför att 
Han handlar. 

Inför varje resa med bil eller flyg kan vi fråga oss vad vi skulle välja: att få bli kvar än- 
nu en tid i detta livet för att synda och samla fler förtjänster eller att redan nu genom 
en oförutsedd olycka få del av Gud i himlen. Omedelbarhetens dygd gör att vi utan att 
tveka överlämnar detta val åt Gud och att vi för vår del inte har något annat projekt 
än att i frid vänta på att Gud skall uppenbara sin vilja genom det som faktiskt sker. 
Denna till synes passiva inställning får oss att leva i  stor likgiltighet inför alla jordiska 
ting och i en egenartad frihet. Vi behöver inte tillhöra något idelogiskt parti, inte ens nå- 
gon särskild konfession. Gudskärlekens omedelbarhet ger oss inte någon övertygad bö- 
jelse eller ideologisk viljeinriktning hos oss. Gud lovade Abraham att samla ett heligt
folk kring sig vid tidens slut, det är den enda ideologin som faller sig naturlig. Patriotis- 
men bemäktigar oss knappast, inte heller internationalismen. Vi vill det goda i all- 
mänhet och låter oss svårligen påverkas av någon politisk eller ideologisk rörelse. 

Eftersom vi snarast är medborgare i himlen genom gudskärlekens omedelbarhet
finns det just ingenting på jorden som utövar någon egentlig ideologisk lockelse 

på oss. Trots att somliga vill ha kristendomen till en religiös ideologi blir vårt synsätt

inte begränsat av tiden eller idéutvecklingen.


Den devis vi snarare lever efter blir: lovad vare Du Evige ! Eftersom vi i första hand

betraktar den Evige, fungerar ingen tidslig ideologi. 

Genom gudskärlekens omedelbarhet i Guds nåd blir allt tidsbundet likgiltigt, varje 
plats, varje syssla. Den gode Vännen som vi helst talar med finns överallt och i all 
verksamhet. "Över allt och i allt" sa dominikanerbrodern Jean Paillard vid ett 
biktsamtal, vi finner Guds närhet lika väl när vi lagar mat som när vi undervisar i sko- 
klan, likaväl på tunnelbanan som i cellen på reträtten. Vi har ingen brådska att få gö- 
ra heliga handlingar i kyrka eller kapell, för i vårt vanliga arbete finns samme fullkom- 
lige Gud att älska och att tillbedja som mitt i öknen. 

Vårt enda hjälpmedel för att närma sig Gud är själva gudskärlekens omedelbarhet i 
det nu vi är verksamma genom. Att göra allt av kärlek till honom genom att enkelt och 
envist vara nära, gör det likgiltigt om han sysslar med en sak eller med en annan, ba- 
ra vi gör den för Guds skull. En gammal tant i Härjedalen sjöng ofta på en lite snutt: I 
Jesu namn jag gör det här, så blir det ock ett kärt besvär ! Det var hon själv i relation 
till Herren och inte saken i sig som angick henne. Som filosofen Kant sa: ju mer vi 
gör det som står i motsats till vår naturliga böjelse, desto större förtjänst ryms i detta 
handlande. Vidare inser vi, att sakens ringhet inte i någon mån förminskar det värde 
som vår offergåva har. Gud behöver inte någonting. Han ser i våra verk bara till den 
kärlek, med vilken de utförs. 

Vi kan ha stor viljestyrka eller liten, vi kan vara dristiga eller tveksamma. Det enda 
väsentliga är den enkla och omedelbara närheten till Honom som alltid är själva se- 
endet och leendet - snarare än att Gud ler och ser som människor gör det. Det gör 
han knappast. Förutom Gud finns det helt enkelt ingenting som vi beundrar, ingenting 
som förvånar oss och ingenting som vi fruktar. Denna situation uppstår lätt när vi 
med den själsstyrka vi faktiskt har, praktiserar gudskärlekens omedelbarhet. Detta 
sätt att förhålla sig till Gud, får oss att se på honom sådan han i verkligheten är, alltså 
såsom den högsta rättvisan och den oändliga godheten, givare av det rätta oc färdi- 
ga tillstånd vi kallar frälsning. Vi får i denna dygd ett stöd och en visshet om att Gud 
inte sviker som omedelbar närhet i själva varat. Vi behagar Gud genom enkelheten, 
vi blir mer beredda att göra allt och lida allt för hans kärleks skull. 

Många söker en andlig ledare. Inom alla ordnar finns en andlig vägledning, oilka and- 
liga vägar att gå, andliga råd. Men genom gudskärlekens omedelbarhet visar de 
sysslor vi har i vardagen, på jobbet, i familjen, på lediga stunder, vad vi sk göra på 
det yttre planet, och evangeliet förehåller oss förpliktelsen att älska Gud av hela sitt 
hjärta och ta emot den Jesus som säger: Jag är Messias. Eftersom vi har detta kan 
det tyckas att en andlig ledare inte är av nöden, och behovet av en biktfader för att få 
sina synder förlåtna tycks också vara önskvärt med inte nödvändigt. Tvärtom är det 
vanligt med falsk trygghet och förvirrande förtröstan på yttre medel för närheten till 
Gud. Kyrka och andliga förättningar blir till den värld som Gud ständigt vill få oss att 
lämna för att vara in hans eget sällskap i vad vi än håller på med. 

Personer som i det andliga livet bara låter sig ledas av sina egna böjelser och käns- 
lor - sin egen "emotiva intelligens" - de som tror att andligt liv går ut på att granska 
sina tillstånd för att upptäcka om de har några fromma känslor eller inte, alla sådana 
människor kommer varken att finna stadga eller 
något tryggt levnadssätt i Guds närhet. Emotioner och tillstånd växlar ständigt och 
själva flödet är Guds skapelse, inte våra egna prestationer på det känslomässiga om- 
rådet. Det är bätte att vi tar emot naturen i våra kroppar som den är och överger fa- 
scinationen för att istället praktisera gudskärlekens omedelbarhets dygd i samtal med 
Honom som lyssnar. 

Den som står fast på trons väg, vilken aldrig förändras men ständigt är frihet i varda- 
gens växlingar av tillstånd och händelser, har alltid sinnesro, ty han lägger sig inte 
vinn om något annat än att utföra de vardagshandlingar, som dyker upp där Gud pla- 
cerat honom. Utan att jaga i det förflutna eller förlora sig i framtiden, för det förflutna 
är borta och framtiden har inte nått oss än, betrakta nuet sådant det är för trons 
ögon. Detta nu kanske är smärtsamt för oss och liksom St Filip och hans syster Ma- 
riamne får vi utstå smärtorna med glädje i Hans tjänst. Trots att varje dag har smärtor 
åt oss kan vi i Hans tjänst utföra dagens sysslor i gudskärlekens omedelbarhets dygd 
- och då får smärtorna en annan mening. Vi lär oss hur beroende och samexisteran- 
de vi är med allting annat i den stora magiska skapelsen. 

I stället för att uppmärksamma våra inre böjelser och granska den väg där vi går 
fram, betraktar vi  bara Gud, vägens eviga ändpunkt omedelbart nära oss. Tron är 
samtidig med svårigheter och smärton och vi går med stora steg fram mot Honom 
genom att öva sig i rättfärdighet, kärlek och ödmjukhet, allt under det att vi är mer in- 
ställda på att handla än att tänka på vad vi gör. Alltför bundna vid det synliga, vid den 
synliga kroppen, glömmer vi den omedelbara osynligheten. Genom tron ser vi det 
osynliga när vi vilar eller arbetar, äter, talar med folk. Vi tillåter oss vara ljus i smär- 
tornas mörker. 

Fromhet är främmande för dagens kultur, men den finns att ta emot i gudskärlekens 
omedelbarhets dygd. Fromhet som vilar på denna gudskärlekens omedelbarhet, är 
inte underkastad visioner eller andra osedvanliga ting, det hänger ingen helig aura 
kring oss. Vi blir snarare övertygade om att också de visioner som är äkta, oftast är 
tecken på svaghet hos den själ, som bryr sig mer om Guds gåva än om honom själv. 
Alltför mycket väsen görs fortfarande av osedvanliga tecken och händelser och effek- 
ten blir att Guds enkelhet i vardagens små handlingar förbises. När vi lever i Herrens 
sällskap helt i skymundan, växer fromheten av sig själv, den blir det naturliga sättet 
att röra sig på, tänka på, vilja, erfara. 

Sunda förnuftet och det ljus som vi får genom enkel och omedelbar tro, skyddar oss 
mot de klippor som alltid dyker upp som grynnor i andens farvatten och mot vilka så 
många själar lider skeppsbrott nuförtiden, eftersom de överlämnar sig i hög grad åt 
världsliga bekymmer och definitioner av livets karaktär. De låter sig bli offer för den 
världsliga kärleken till nymodigheter, åt sin egen fantasi, åt nyfikenhet och åt mänsk- 
liga bevekelsegrunder. Kroppen och psyket hamnar ständigt i stressade och eländiga 
tillstånd och någon samvaro med Gud är inte att tänka på. Många försöker kontrolle- 
ra hysterin med lyckas inte helt. 

Ingenting är lättare att undgå än dessa faror, om man bara söker gudskärlekens 
omedelbarhet. Detta nu bebos av Gud. Om du ställer dig där är ni båda tillsammans. 

Det allt som behövs. När det gäller fromhet bör man vara misstänksam mot allt som 
är mer komplicerat än så. Denna så nödvändiga dygd tillhör inte de andliga program 
eller övningar, som blir mer fulländade allt eftersom övandet pågår. Den får tvärtom 
hela sin fullkomning redan i sin första gudskärlekens omedelbarhet. Jesus Kristus 
lärde sin Kyrka allt som är nödvändigt för henne, antingen personligen eller genom 
den Helige Ande, och själva närvaron av Herren var det första steget i frälsningen. 
Detta är detsamma som kyrkans tro, den trygga väg, som ger själen möjlighet till 
Herrens sällskap. 

Om man inte nöjer sig med gudskärlekens omedelbarhet av Hans närvaro utan vill 
bygga vidare och utveckla sättet att umgås med Gud, uppstår risken för ett förvärlds- 
ligande av själva det andliga livet. Det behöver inte beyda oärlighet eller högmod, 
men det komplicerar och hindrar den enkla samvaron med Herren i vardagens syss- 
lor och bekymmer. En präst kan hålla en lång och strålande predikan men sucka på 
väg ner för trappan till predikostolen eftersom han är långt från samvaron med den 
Herren han ska tjäna. 

Efter att ha talat genom fäderna och profeterna har Gud till sist talat genom sin Son, 
och det är denne Son, som idag undervisar oss genom kyrkan. Treenigheten är den 
levande dynamiken i kyrkan som alltid vill göra oss sällskap och rädda vår själ undan 
skeppsbrott. Den omedelbara tro, som Treenigheten undervisar oss om, är trygg, 
fullständig och tillräcklig; låt oss hålla oss till den. Eftersom vi hade förbereds genom 
ett sådant liv och följer en så trygg väg, kan vi se döden närma sig utan att bli oroliga. 
Vi kan med psalmisten sjunga: "Mina dagar är såsom skuggan, när den förlänges, 
och jag själv förvissnar såsom gräs. Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och 
din åminnelse varar från släkte till släkte." 

Nog får vi lida men i vårt inre är vi lyckliga om vi vistas i gudskärlekens omedelbar- 
het. Om Gud vill att vi skulle utstå dessa plågor under tio år i sträck, skulle vi vara 
nöjda då? Det skulle vi visst det och inte bara under så många år, utan om Gud nu 
ville, att vi skulle bära våra smärtor ända till domens dag, så skulle vi gärna gå med 
på det. Och dessutom skulle vi i så fall hoppas på nåden att alltid vara nöjda. När 
den stund närmade sig, då vi skulle ta avsked från denna världen, utropade vi gång 
på gång: "O tro, o tro!", och betygade på detta sätt dess stora värde mer än om vi 
hade yttrat mångavida ting. vi tillbad Gud oavlåtligt och sade till en ordensbroder, att vi 
nästan inte längre behövde tro på att Gud bodde i vis själ, utan att vi genom trons ljus 
redan fick skåda något av denna förtroliga närhet. 

I gudskärlekens omedelbarhets dygd blir vi så oförskräckta inför dödens övergång, 
där man har all anledning att gripas av fruktan, att vi varken tycks oroa oss för döden 
eller helvetet, varken för Guds domslut eller djävulens alla ansträngningar. Detta kan 
verka självförhävande eftersom ingen människa kan veta om hon förtjänar kärlek el- 
ler hat inför Herrens ansikte. Men vi skulle egentligen inte vilja veta det. Ingenting är 
nämligen bättre än att överlämna sig åt Gud. Den dag vi ligger för döden på ett sjuk- 
hus  kan vi förhoppningsvis  vara såpass medvetna att vi lyckas fråga oss själva vad 
vår ande är upptagen av. Vi bör göra alldeles detsamma som under hela evigheten: 
välsigna Gud, prisa Gud, tillbe Gud och älska Honom av hela hjärtat. Det är detta 
som är hela vår uppgift, mina bröder, att tillbe Gud och att älska honom utan att be- 
kymra oss för något annat. 

Gudskärlekens omedelbarhetsdygd, att bara prisa Gud i allt vi gör och erfar, ger den 
bästa föreställningen om en sann kristen filosofi. Att i sanning göra avkall på världen 
för att endast ägna sig åt denna gudskärlekens omedelbarhet och att lära känna Tre- 
enighetens Gud på detta sätt. Vi kan ha evangeliet till vår "ordensregel", vi kan ha 
Philokalia till vår handbok och se vår stora uppgift i bönen. Vi ber inte först och främst 
i templen, eftersom de i hög grad liberaliserats och sekulariserats, utan överallt där 
råkar befinna oss. Vi ber inte genom att använda många ord utan i det fördolda, i 
hjärtats djup, antingen vi nu är på vandring, befinner sig i samtal 
eller i vila, och också under sin läsning och sitt arbete. 

Vi prisar genom själva Guds gudskärlekens omedelbarhet den eviga Treenigheten, 
inte bara som morgonbön och kvällsbön och vi ärar Gud i allt, vad vi än gör. Den in- 
ställning som vi genom gudskärlekens omedelbarhet har till de andliga tingen, ger 
oss mildhet, vänlighet och tålmodighet. Men vi blir samtidigt så obevekliga att vi inte 
ens låter sig frestas av de oskyldigaste ytligheter i världen - vem har tid för sånt? 
Kontemplationens glädje ger oss mer än vi behöver, ett överflöd av andlig näring 
utan att därmed stilla hungern och törsten efter Herren. Jordens små glädjeämnen
blir torftiga i jämförelse - det är därför vi undviker dem. 

Genom kärleken har vi slagit läger nära Herren, såsom Petrus ville göra på förkla- 
ringsberget. Även om våra kroppar ännu vistas 
på jorden, och efter det att vi genom tron fått del av det ouppnåeliga ljuset, finner vi 
ingen riktig smak mer i denna världens  goda. Genom kärleken är vi redan där vi bör vara 
och vi längtar just inte efter något.  Hur kan vi göra det när vi redan i föreställningen äger 
föremålet för alla människors innersta längtan? 

Många apologeter i vår tid ivrar för djärva väckelser - men vi behöver ingen djärvhet 
eftersom ingenting i detta livet är så plågsamt eller så övermåttan ljuvligt att det kan 
vända oss bort från kärlekens gudskärlekens omedelbarhet. 

Vi behöver inte reformeras eller lugnas ned för i gudskärlekens 
omedelbarhets umgänge med Gud grips vi mycket sällan av oro, snarare får vi frid 
och det enda goda: pax et bonum. Vi kan vara barska vid behov men blir sällan on- 
da, och ingenting i gudskärlekens omedelbarhets känsla av Guds närvaro kan göra 
oss upprörda över världens kriser och smärto. Vi älskar nästan alltid Gud, även i vår 
distraktion, och försöker med hela vårt väsen vända oss mot Honom ensam. Hans 
börda är lätt när vi gör detta i enkel gudskärlekens omedelbarhet. 
Vi är inte avundsjuka när vi praktiserar gudskärlekens omedelbarhets dygd, eftersom 
ingenting fattas i det tillståndet. Vi måste rikta blicken ut i världen och tänka på hur 
bra det går för andra, för att tillståndet ska ersättas med avund. Vi hyser inte vanlig 
vänskap för någon enda människa - hur kan vi göra det när vi älskar Skaparen ge- 
nom alla livsformerna? I världens ögon är vi isolerade och ensamma, men sanningen 
är att vi i Guds gudskärlekens omedelbarhet befinner oss i ett sällan rubbat jämnmod 
och är befriade från de typiska melodramatiska lynnesväxlingar som präglar släkting- 
ar, vänner och bekanta i världen - relationernas värld. Vi är inte bundna av denvärl- 
den, sedan vi glömt allt annat, är vi bara bundna vid Gud allena. 

Gregorius av Naziansen säger på ett ställe att det inte finns något kraftfullare och 
mer obetvingligt än den sanna kristna filosofen, allt måste ge vika för en sådan filo- 
sofs medvetande, även när han eller hon lever enskilt och enkelt. Även om man tar 

 16
ifrån honom eller henne allt vad denna världen kan erbjuda, så har den kristna filoso- 
fen änglavingar och svingar sig upp och flyger upp mot Gud. Terrorister kan avrätta 
kristna men ingen kan inte besegra Gud, en ängel eller en sann filosof. Även om den 
kristne som praktiserar gudskärlekens omedelbarhets dygd, har en dödlig kropp, 
känner hon eller han inga gränser. Även om vi har en kropp, lever vi genom Guds 
ljus på jorden såsom en näranog himmelsk människa. Mitt bland alla lidelser och be- 
gär står 
vi orubbliga; vi står ut med att bli besegrade i allt utom när det gäller gudskärlekens 
omedelbarhets enkla råa styrka. 

Vi begagnar oss bara av detta livets hjälpmedel i den mån, som arbete och försörj- 
ning tvingar oss till det. Vi har bara umgänge med det egna hjärtat inför Gud - och 
därigenom blir vi öppna för andra. Genom att vår själ höjer sig över alla förnimbara 
ting, blir vi tillgängliga för alla och kan lyssna på alla. Vår själ verkar enfaldig men är 
som en obefläckad spegel som återger allt vad andra kommer med i kommunikatio- 
nen. Vi står på ett naturligt och realistiskt sätt inför Honom,  utan att jordiska och 
simpla ting blandar sig i spelet, vare sig de kallas andliga eller profana. 
Varje dag vi praktiserar gudskärlekens omedelbarhet kan vi lägga nya insikter till 
dem, som vi redan har, ända tills dess att vi slutligen når fram till den ljuskälla som 
utgör det andra livet, då sanningens strålning genomlyser kontraktionernas mörker 
och då man börjar agera i full lycksalighet. Trots att man lever ett tillbakadraget liv 
finns det ändå ingen som inte kan dra stor nytta av sanningen i det livssättet. Dygden 
berör alla människor som är verksamma i världen, det handlar om konsten att vända 
sig till Gud medan de sysslar med sina egna angelägenheter, till och med då de äg- 
nar sig åt sina många förströelser och världsliga nöjen. 
gudskärlekens omedelbarhets nåd handlar inte om någon iögonenfallande fromhet 
eller kyrkoiver utan om ett hjärtats ständigt pågående samtal med Kristus vilket får 
oss att i varje ögonblick närma oss honom. Vi är barn, som har svårt att klara sig 
utan sin mors ständiga bistånd, en mamma som vi ständigt ber om godsaker och 
sköna tillstånd och som ibland ger oss det i vår svaghet. gudskärlekens omedelbar- 
het hos Gud är inte något som är svårt. Genom Guds omsorg är denna dygd lätt och 
nödvändig för var och en, och det är detta, som den oavlåtliga bönen består av, det 
är detta Paulus ger alla kristna befallning om. 

Sekulära människor som inte ägnar sig åt bönen är inte i stånd att känna sin nöd el- 
ler sin oförmåga till goda gärningar, de vet varken vilka de själva är eller vem Gud är, 
de känner inte sitt ständiga behov av Jesus Kristus. Deras liv karaktäriseras ofta av 
primära behov och djup oro, en obestämd olust och ångest. Mycket förströelse och 
underhållning krävs. Världens angelägenheter och krävande umgängesliv kan dock 
inte tjäna som ursäkt för någon levande människa att dra sig undan sin förpliktelse till 
att finna det goda och det sanna - och många förstår detta på ett dunkelt sätt. Gud är 
överallt, och man kan överallt vända sig till honom, man kan låta sitt hjärta tala till 
honom på tusen sätt, och har man bara en smula kärlek kommer man inte att finna 
det oöverstigligen svårt. 

De personer som vill dra sig undan världens oro, fast de kanske lever mitt i ett sam- 
hälle, kan befria sig från de flesta av världens behov och sociala regler som annars 
betungar dem. I det moderna samhället kan faktiskt nästan ingenting hindra oss från 
att praktisera gudskärlekens omedelbarhet och att, som vi säger, ge Gud allt i gen- 
gäld för allt. Den visa likgiltigheten inför alla slags sekulära sysslor och uppgifter och 
friheten i de andliga övningarna kan inte undgå att beröra livet för alla människor. 

Denna gudskärlekens omedelbarhet blir en inre mission. Världen och djävulen strider 
i samförstånd så häftigt och så oavlåtligt mot själen, att utan Guds ständiga hjälp och 
detta ödmjuka och nödvändiga beroende av Honom kommer de att besegra oss. 
Detta förefaller tungt att medge i vår tid av längtan efter kändisskap och framgång i 
världen. Men nåden som alltid är det fräschaste som existera, finner oss till sist om vi 
låter det ske, vilket i sin tur leder till behag och vila. Allt är möjligt för den som tror, än 
mer för den som hoppas, ännu mer för den som låter Jesus älska våra själar. En bön 
jag fick lära mig av en indisk lärare (själv inte kristen) låter: Jesus Kristus, låt denna 
själ i denna tillfälliga livsform, få ta emot din kärlek så medvetet som möjligt! Amen. 
Kärleken som vi tar emot i omedelbarheten får oss att alltid söka Gud och hans ära i 
allt vad vi gör, vad vi säger eller företar oss. En vanlig ortodox hälsningsfras passar 
här: Ära vare Jesus Kristus. Och svaret: Ära vare honom i evighet.  Målet som vi 
strävar efter är att i fullaste mått vara sanna mottagare, sanna agapister, i detta livet, 
så som vi hoppas att få vara det hela evigheten. Sätt upp målet att med Guds 
hjälp övervinna alla svårigheter, som möter i det andliga livet, dag för dag. 

När vi vill börja leva ett andligt liv, måste vi allvarligt begrunda vad vi är, bortom freu- 
dianska, darwinistiska eller humanistiska teorier. Vi kommer då att finna, som alla 
goda laestadianer säger, att vi är värda allt förakt och ovärdiga att kallas kristna, att vi 
ofta får pröva på allt slags elände och otaliga växlingar, som plågar oss och som 
kommer vår hälsa, vårt lynne, vårt inre och vårt yttre tillstånd att råka ur jämvikt, ja, 
att vi är brottsliga människor, som Gud vill förödmjuka genom oräkneliga svårigheter 
och mödor såväl till det inre som det yttre. Den levande Toran med Messias som 
dess fulländning, säger precis detta. I femte mosebok förklaras dessa villkor för Mo- 
ses strax före hans död. De gäller idag. 

Vi måste faktiskt tro, att det leder till vårt bästa och att det är välbehagligt inför Gud 
att vi offrar oss till honom och att han genom sin heliga försyn handlar så med oss, 
att han överlämnar oss åt situationer av alla slag, låter oss stå ut med alla slags 
svårigheter och frestelser och allt slags elände för Guds kärleks skull, så länge som 
det behagar honom, ty utan denna hjärtats och andens undergivenhet under Guds 
vilja når vi varken rätt sorts gudsfruktan eller friskt liv. Vi kommer som så många ate- 
ister att i vårt inre gå till rätta med Gud och anklaga honom för våra problem. 
Omedelbarheten leder till en förening med Vännen. Denna förening kan bestå i att vi 
blir förenade med honom tack vare en specifik handling som förenar oss den tid den 
pågår - t ex bedjandet av Fader Vår. En annan sorts förening är mer djupgående.Den 
är helt andlig och inte beroende av någon särskild handling eller åtbörd eller inre ak- 
tivitet, men dess verkan är märkbar. Vi får en annan sorts livsenergi och vi är helt 
klarvakna och våra handlingar är mer energiska. Inte desto mindre kan man missta 
sig på denna känsla och tro att det bara är vanlig upprymdhet över något lustig i värl- 
den. Denna aktiva gudsförening är något hos själen, något mycket enkelt som bär 
oss genom vilka handlingar som helst. Den gör själva handlingarna till bön, ora et la- 
bora har blivit ett och samma, bön och arbete sammanfaller. 
De moderna personer som strävar efter aktiv förening med Gud, bör veta, att allt som 
tillfredsställer den naturliga viljan verkligen är angenämt och ljuvt för den, eller rättare 
sagt: den naturliga viljan anser att det är så. Modernismen och den exklusiva huma- 
nismen gör allt mänskligt fullföljande av det goda i livet helt och hållet en affär inom 
den mänskliga sfären. Aktiv förening med Gud går i en annan riktning. Var och en 
måste erkänna, att Gud är ofattbar och för att förena sig med honom måste man be- 
röva viljan varje andlig och kroppslig njutning och tillfredsställelse, för att den sålunda 
befriad skall kunna älska Gud över allt. 
För modern människosyn - som ska visa sig gammalmodig - är detta svårt att aceep- 
tera. Om den naturliga viljan på något sätt ska kunna förstå Gud, är det genom kärle- 
ken. Det är mycket stor skillnad mellan viljans njutning och sköna känslor och dess 
verkliga verksamhet. Viljans njutningar och behagliga känslor är mål i sig själva, men 
viljans verksamhet försöker nå Gud som sitt yttersta mål. 
Alldeles oavsett våra emotionella tillstånd bör vi hänge oss åt övningen att leva i 
Guds omedelbarhet. Vi kan också ge denna övning andra namn: "enkelhet", “direkt 
kunskap om Gud", ibland också "dunkelt skådande", "kärleksfull blick på Guds ansik- 
te" eller "mimesis: hågkomst av Gud". Vanliga namn är också  "uppmärksamhet på 
Gud", "ordlöst samtal med Gud", "förtröstan på Gud", "själens liv och frid". Till slut är 
emellertid alla dessa synonymer en och samma sak. 

Med hjälp av upprepade “akter” och genom att vi ofta återkallar oss till att vara i Guds 
omedelbarhet kan en dygd bildas på så sätt, att så snart vi är fria från våra yttre 
göromål, och ofta t.o.m. när vi är som mest upptagna, kan vi höja oss utan den mins- 
ta ansträngning. Det är i själva verket alldeles avgörande att vi inte blandar in någon 
ansträngning. I samma stund vi gör det får omedelbarheten genast en annan karak- 
tär, den blir ett medel och vi förlorar andens lätta glädje.